När jag kom till världen på 50-talet i Frankrike hade mina föräldrar hunnit återhämta sig från flera års ockupation under andra världskriget.
Jag växte upp i en den centrala orten CAEN i Normandie. En stad fylld av medeltid historia som totalt sönderbombades under den stora invasionen som ägde rum vid kusten strax utanför.
Under många decennier efter andra världskriget hade människor tagit till sig att man överlever de mest hemska stunderna bara man har varandra. De lärde sig ord som "solidaritet", "medmänsklighet", "empati" ur den egna dagliga verkligheten. Det blev en nödvändighet för alla att man skulle hjälpas åt. Allt från att förse grannens barn med lite extra smör o bröd från sin egen magra ranson till att hjälpa tillfälligt hemlösa efter att deras hus brann ner under bombningarna.
Jag tror att vi idag har svårt att förstå ordet solidaritet för att vi alla lever i ett tryggt samhälle där man har utformat en mängd regler och förordningar som ska hjälpa folk som hamnar i nöd. Vi har helt enkelt inte "lika stort behov av andra". Att i ett sånt läge, där vi i Europa har lyckats med att utrota den värsta misären, få uppleva att historien bleknar i ögonen på de som inte vill se hur det en gång var, känns förstås inte annat än sorgligt.
Det var inte så länge sedan Sverige levde i misär, folk utvandrade "to the promised land", Amerika i hopp om ett bättre liv. Har de "svenskaste svenskar" glömt att detta blev en ny start för många svenskar? Äntligen slippa den magra jorden i Småland och få plöja ny mark någon annanstans i världen?
Nu när SD blommar får man åter höra, tyvärr också från andra än SD själva, att invandrings- och biståndspolitik är illa hanterat. De som nu säger det har oftast en känsla som inte bygger på särskilt mycket fakta. Man låter sig vägledas av en journalistik som bygger på scoop och prenumerationssiffror, man låter sig formas av "tankesmedjor" som har till uppgift att få oss att tänka i en viss riktning. Man riktar allmänt missnöje mot enkla syndabockar. Man glömmer lätt bort att den verklighet, som idag är dagens slit för många som har gått på exil från sina länder, är exakt det som hände Sverige för hundra år sedan. Det fanns säkert röster på andra sidan Atlanten som tyckte att nu får det räcka med invandring men det var dock räddningen för många nordbo att kunna bygga en ny framtid för sig själva och också för det som blev USA.
Jag växte upp i en den centrala orten CAEN i Normandie. En stad fylld av medeltid historia som totalt sönderbombades under den stora invasionen som ägde rum vid kusten strax utanför.
Under många decennier efter andra världskriget hade människor tagit till sig att man överlever de mest hemska stunderna bara man har varandra. De lärde sig ord som "solidaritet", "medmänsklighet", "empati" ur den egna dagliga verkligheten. Det blev en nödvändighet för alla att man skulle hjälpas åt. Allt från att förse grannens barn med lite extra smör o bröd från sin egen magra ranson till att hjälpa tillfälligt hemlösa efter att deras hus brann ner under bombningarna.
Jag tror att vi idag har svårt att förstå ordet solidaritet för att vi alla lever i ett tryggt samhälle där man har utformat en mängd regler och förordningar som ska hjälpa folk som hamnar i nöd. Vi har helt enkelt inte "lika stort behov av andra". Att i ett sånt läge, där vi i Europa har lyckats med att utrota den värsta misären, få uppleva att historien bleknar i ögonen på de som inte vill se hur det en gång var, känns förstås inte annat än sorgligt.
Det var inte så länge sedan Sverige levde i misär, folk utvandrade "to the promised land", Amerika i hopp om ett bättre liv. Har de "svenskaste svenskar" glömt att detta blev en ny start för många svenskar? Äntligen slippa den magra jorden i Småland och få plöja ny mark någon annanstans i världen?
Nu när SD blommar får man åter höra, tyvärr också från andra än SD själva, att invandrings- och biståndspolitik är illa hanterat. De som nu säger det har oftast en känsla som inte bygger på särskilt mycket fakta. Man låter sig vägledas av en journalistik som bygger på scoop och prenumerationssiffror, man låter sig formas av "tankesmedjor" som har till uppgift att få oss att tänka i en viss riktning. Man riktar allmänt missnöje mot enkla syndabockar. Man glömmer lätt bort att den verklighet, som idag är dagens slit för många som har gått på exil från sina länder, är exakt det som hände Sverige för hundra år sedan. Det fanns säkert röster på andra sidan Atlanten som tyckte att nu får det räcka med invandring men det var dock räddningen för många nordbo att kunna bygga en ny framtid för sig själva och också för det som blev USA.
