Förenade äro vi starka!

Förenade äro vi starka…

En paroll som har betytt så mycket för den kamp som förde med sig väsentliga förbättringar för många I Sverige under 1900-talet. Tiden känns så avlägset långt borta och många vill gärna tro att vi har lyckas skapa nån sorts harmoni och utrotat den värsta misären. Folkhemmet tog plats och ur det föddes en ny generation som aldrig kom i närheten av den fattigdom som rådde en gång i tiden, aldrig kom i närheten av känslan att vi måste enas för att komma åt de orättvisor som vi utsätts för. En generation som lever med ett annat motto och dyrkar individualismen, friheten att själv få härska över sin egen tillvaro utan att behöva ta en massa andra sociala hänsyn.  Frågan är dock om inte Brukspatronerna har ersatts av andra patroner och flyttat till att bli ”aktörerna på marknaden”...

Varför man använder termen ”aktörer” är i sig intressant för en aktör har flera dimensioner, han/hon ’agerar’, ’spela med’, ’låtsas om’ och dessa dimensioner kan man se delar av i den mediala bevakningen av den finansiella "marknaden". Visst agerar de, spelar med och låtsas om...
I denna värld växer sig de finansiella ”aktörerna” stora och starka. Så pass att ingen riktigt kommer åt att styra deras tillväxt. Banker och finansiella institutioner går med rejäla vinster och den dagen de inte gör det kommer de ogenerat fram, knackar på dörren hos den politiska makten och ser till att fylla på kassavalven på ett eller annat vis. Annars hotas hela samhället av nedgångar, konkurser, arbetslöshet, världskris, krig och elände och det är väl ingen som vill ha det så eller hur, och just därför brukar det lösa sig såsom marknaden förväntar sig det.

Man kan man titta på TV och se SEB:s direktör proklamera att räntenivåerna måste hålla sig höga trots pågående stimulans från samhället och i samma andetag berätta om de miljardvinster som de plöjer in vidare i deras ägares fickor. Denna morgon drömmer jag mig bort tillbaka till dessa ord ”förenade äro vi starka”... för stark kan man inte känna sig som liten lånetagare på SEB.
Jag uppfyller alla deras drömmar om lågrisk. Jag har fast jobb, lönekonto, sparkonto, huslån, fonder, pensionsinsättningar  hos en o samma bank och trots detta lär jag inte få mer än några tiondelsprocentenheter ner om jag tjatar mig till dem. Enheter som de äter upp igen vid första bästa tillfälle om jag inte bevakar dem ständigt.

Denna morgon drömmer jag om en dag då man plötsligt skulle ha fått samman alla SEB lånetagare i Stockholms län till att bilda en ”räntegerillagrupp”... Vad skulle hända om man skulle bort ifrån den individuella lösningen och plötsligt låta en gemensam representant förhandla fram räntenivåer inte bara för mina lån bara utan för samtliga i denna gerillagrupp och med en tydlig adress att dåliga villkor innebär byte av bank... Vad skulle hända då? Skulle man fortfarande dagen efter få möta Annika Falkengrens arroganta ton och fullständig nonchalans?

För en sak verkar vara säker... Eventuella flytt av pengar får bankerna att reagera, det är bara storleken på det som gör att de agerar mer eller mindre. Tjat från finansminister om att de borde skärpa sig struntar de i fullständigt har man lagt märke till eftersom bankerna känner till att deras styrka ligger i vår brist på samordning som kund hos dem. Så länge de har sina kunder i var sin lilla isolerad låda är det de som styr och ställer.

Svenska Dagbladet har börjat med en räntebarometer och samlar ihop statistik över vilka villkor som bankerna ger oss över hela Sverige. Barometern visar det som man redan känner till nämligen att ju mer pengar du har på banken desto lättare blir det att få bra villkor, en väloljad verklighet för de redan välställda och en plågsam verklighet för de andra... Barometern visar samtidigt att det är rätt mycket pengar som vi vanliga kunder har bundet i huslån. Den sammanlagda summan är definitivt en maktfaktor i en förhandling mot banken men vägen till ett samordnat agerande är än så länge långt borta och det vet bankerna därför kan de skratta åt både kundernas förväntningar och finansministerns utspel.

"Man måste ha vinnarinstinkt" säger SEB:s VD... Frågan är vilka måste finna sig i att ha en "förlorarinstinkt" för att kunna passa in i hennes koncept? Förmodligen alla hennes kunder som finner sig snällt i att ha noll procent konton och höga avgifter som bankkunder.

Livet är Fragile

Nu är det Juletid och alla samlas. Juletid ska vara magi, Juletid ska påminna oss om hur viktigt det är att bry sig om varandra och inte bara låta tiden rinna och ta saker för givet.
Såna högtidsstunder ger oss möjlighet till en stund av reflexion över vad som varit och det som ska. Söka våra rötter och skapa oss en vision av det man skulle vilja se hända.

Lyssnar på Paganini och påminns om min mor. Hon älskade dessa vemodiga toner. Denise , som hon hette, hade ett tufft liv och dog bara 60 år gammal i cancer. Jag var då bara 20 år gammal när det hände, en ålder då man inte riktigt hunnit fram till det steget i livet där man börjar intressera sig för hur ens föräldrar hade det... Det kan jag sakna nu.
Min mammas liv var ett tungt lass att flytta framåt, det som många kvinnor fick uppleva på den tiden. Född i en arbetarfamilj, fick hon uppleva Andra Världskrigets fasor i Normandie, gick igenom 2 skilsmässor med 2 barn innan hon träffade min pappa. En kvinna som var urstark, målmedveten, utan en tanke att ge upp denna långa väg till ett bättre liv.
Jag har min mor att tacka för mycket av det som gav mig kraft och ork att också hitta min väg i livet. Hon gav mig det som förmodligen är det bästa man kan ge ens barn. Hon gav mig sitt totala stöd i tid och otid, oavsett om mina handlingar kunde te sig som riktiga eller var fulla av misstag så var hon där och stötte mig i min egen övertygelse att man kan åstadkomma det man ger sig in på, bara passionen, nyfikenheten och viljan finns.

Hon hade lätt kunnat låta sig knäckas av omgivningen. Att vara ensamstående mor i slutet på 40-talet och början på 50-talet, innan hon mötte min far var ingen lätt uppgift för en kvinna. Att behöva klara 2 barn ensam och samtidigt jobba för att ordna en egen inkomst var långt ifrån en självklar situation då.
Hon hade helt klart en inre styrka som man skulle vilja se hos fler människor. En sån inreröst  som hela tiden berättar för en att vägen är framåt, att man är en god människa som förtjänar ett bra liv. Jag pratar om något som skulle kunna hamna under reklambegreppet "because u're worth it" och som skulle kunna ge dessa ord en äkta mening i en helt annan klass än dessa lömska reklamsnuttar som säljer hudkrämer till människor som längtar efter att få unna sig något gott... slutklämmen "because u're worth it".. ett slagkraftigt slogan och vinnande koncept för vem vill inte vara värd något?

"Because u're worth it" är något JAG hade velat säga till min mor för hon var värd alla de drömmar om ett bättre liv som fyllde henne... Ett liv hon levde fullt ut tills det tog tvärt slut.

Livet är Fragile

Nu är det Juletid och alla samlas. Juletid ska vara magi, Juletid ska påminna oss om hur viktigt det är att bry sig om varandra och inte bara låta tiden rinna och ta saker för givet.
Såna högtidsstunder ger oss möjlighet till en stund av reflexion över vad som varit och det som ska. Söka våra rötter och skapa oss en vision av det man skulle vilja se hända.
Lyssnar på Paganini och påminns om min mor. Hon älskade dessa vemodiga toner. Denise , som hon hette, hade ett tufft liv och dog bara 60 år gammal i cancer. Jag var då bara 20 år gammal när det hände, en ålder då man inte riktigt hunnit fram till det steget i livet där man börjar intressera sig för hur ens föräldrar hade det... Det kan jag sakna nu.

Min mammas liv var ett tungt lass att flytta framåt, det som många kvinnor fick uppleva på den tiden. Född i en arbetarfamilj, fick hon uppleva Andra Världskrigets fasor i Normandie, gick igenom 2 skilsmässor med 2 barn innan hon träffade min pappa. En kvinna som var urstark, målmedveten, utan en tanke att ge upp denna långa väg till ett bättre liv.
Jag har min mor att tacka för mycket av det som gav mig kraft och ork att också hitta min väg i livet. Hon gav mig det som förmodligen är det bästa man kan ge ens barn. Hon gav mig sitt totala stöd i tid och otid, oavsett om mina handlingar kunde te sig som riktiga eller var fulla av misstag så var hon där och stötte mig i min egen övertygelse att man kan åstadkomma det man ger sig in på, bara passionen, nyfikenheten och viljan finns.

Hon hade lätt kunnat låta sig knäckas av omgivningen. Att vara ensamstående mor i slutet på 40-talet och början på 50-talet, innan hon mötte min far var ingen lätt uppgift för en kvinna. Att behöva klara 2 barn ensam och samtidigt jobba för att ordna en egen inkomst var långt ifrån en självklar situation då.
Hon hade helt klart en inre styrka som man skulle vilja se hos fler människor. En sån inreröst  som hela tiden berättar för en att vägen är framåt, att man är en god människa som förtjänar ett bra liv. Jag pratar om något som skulle kunna hamna under reklambegreppet "because u're worth it" och som skulle kunna ge dessa ord en äkta mening i en helt annan klass än dessa lömska reklamsnuttar som säljer hudkrämer till människor som längtar efter att få unna sig något gott... slutklämmen "because u're worth it".. ett slagkraftigt slogan och vinnande koncept för vem vill inte vara värd något?

"Because u're worth it" är något JAG hade velat säga till min mor för hon var värd alla de drömmar om ett bättre liv som fyllde henne... Ett liv hon levde fullt ut tills det tog tvärt slut.

Ta hand om varandra!

Musik som talar till ens själ

Jag är uppväxt med vemodiga toner som ett uttryck till min längtan till en värld som borde rymma mer av medmänsklighet, empati och tid för andra.

Här är en av de som inspirerat mig att börja lira gitarr...

Tears in my eyes av John Mayall

De som upplevde nazismen på nära håll men också solidaritet och medmänsklighet

När jag kom till världen på 50-talet i Frankrike hade mina föräldrar hunnit återhämta sig från flera års ockupation under andra världskriget.
Jag växte upp i en den centrala orten CAEN i Normandie. En stad fylld av medeltid historia som totalt sönderbombades under den stora invasionen som ägde rum vid kusten strax utanför.

Under många decennier efter andra världskriget hade människor tagit till sig att man överlever de mest hemska stunderna bara man har varandra. De lärde sig ord som "solidaritet", "medmänsklighet", "empati" ur den egna dagliga verkligheten. Det blev en nödvändighet för alla att man skulle hjälpas åt. Allt från att förse grannens barn med lite extra smör o bröd från sin egen magra ranson till att hjälpa tillfälligt hemlösa efter att deras hus brann ner under bombningarna.

Jag tror att vi idag har svårt att förstå ordet solidaritet för att vi alla lever i ett tryggt samhälle där man har utformat en mängd regler och förordningar som ska hjälpa folk som hamnar i nöd. Vi har helt enkelt inte "lika stort behov av andra". Att i ett sånt läge, där vi i Europa har lyckats med att utrota den värsta misären, få uppleva att historien bleknar i ögonen på de som inte vill se hur det en gång var, känns förstås inte annat än sorgligt.
Det var inte så länge sedan Sverige levde i misär, folk utvandrade "to the promised land", Amerika i hopp om ett bättre liv. Har de "svenskaste svenskar" glömt att detta blev en ny start för många svenskar? Äntligen slippa den magra jorden i Småland och få plöja ny mark någon annanstans i världen?

Nu när SD blommar får man åter höra, tyvärr också från andra än SD själva, att invandrings- och biståndspolitik är illa hanterat. De som nu säger det har oftast en känsla som inte bygger på särskilt mycket fakta. Man låter sig vägledas av en journalistik som bygger på scoop och  prenumerationssiffror, man låter sig formas av "tankesmedjor" som har till uppgift att få oss att tänka i en viss riktning.  Man riktar allmänt missnöje mot enkla syndabockar. Man glömmer lätt bort att den verklighet, som idag är dagens slit för många som har gått på exil från sina länder, är exakt det som hände Sverige för hundra år sedan. Det fanns säkert röster på andra sidan Atlanten som tyckte att nu får det räcka med invandring men det var dock räddningen för många nordbo att kunna bygga en ny framtid för sig själva och också för det som blev USA.

Tillsammans

Plockar fram en bild som en av mina facebook-vänner la ut... En skön poesi över en svunnen tid där folk hade det tufft... men de hade varandra...

Bakgård på Tjärhovsgatan i Stockholm Söder 1957.

För mig talar denna bild ett språk jag gillar. Oavsett hur lätt eller tufft man har det så ska vi ha varandra inte jobba mot varandra. Kom ihåg det ni alla som tror att det smarta är att vara slug och roffa åt sig... Det är inte bara din plånbok som ska få dig att må bra. En dag vaknar du och ser tomheten och kylan i din blick.

En Slow-are värld

Vi finns lite här o där runt om i hela världen. Vi är inte märkvärdigare än andra och vill inte heller vara det. Vi finns och trivs förhoppningsvis med att just finnas. En sak har vi gemensamt, vi har börjat inse att något stjäl vår tid och att vår tid är oersättlig. Vi har vuxit i en värld där man har lärt sig att “viktiga” “framgångsrika” människor är sådana som man ser helst springa omkring med massor med bollar i luften. De är eftertraktade och man vill vara nära dem. Vi har velat vara sådana som dem. Några av oss har också lyckats bli det… för att en vacker dag vakna och upptäcka att man har kanske gått miste om en massa just under detta maratonlopp.
Man plötsligt inser att ens barn har blivit vuxna. Några utav oss har kanske till och med svårt att minnas hur deras barn var när de var små!! Det vore väl ingenting om man kunde applicera någon trollformel som sa “backa tebax dit jag vill vara”… Backa tebax är nämligen inte längre något som är möjligt ens i våra drömmar. Vi har blivit endoktrinerade att “framåt är fråmåt” och “tid är pengar”…

Vi finns lite här o där runt om i hela världen, vi som inte vill bara se “framåt som framåt” vi som inte vill se tiden som pengar, vi som gärna arbetar intensivt och effektivt men som också vet att alla våra beslut har fattats under andra premisser än deadlines och överslagskalkyler. Därför vill vi ha råd att se till att saker som kräver tid ska också kunna få ta tid medan saker som egentligen inte borde göra det får stå bredvid och vänta på sin tur oavsett om chefen, staten, make eller Gud bestämmer annat.

Ge tid till dina närmaste, de som gör att du har ett socialt sammanhang och en social identitet. Behandla inte tiden som ett mätbart verktyg!!! Tiden är endast ett relativt begrepp. Ena blomma kan växa och blomma fortare än en annan men varför tro att dess existens är bättre eller sämre än blomman som tog dubbelt så lång tid att växa?

Brinn för det som är din passion men bränn det inte. Låt allt ta sin tid. Tid är nämligen redan en lyxvara i våra västerländska länder. Rika människor kommer att vara de som får tid inte de som får money.
mvh/Slow